108
jag inte finna något skrattretande i de lösryckta meningar av deras samtal, som nådde mina öron.
Jag räknade ut att, såsom ett par oxar i allmänhet röra sig, omkring två mil i timmen tillryggalades. När jag därför kände mig säker på att två och en halv timmar passerat — och vilka timmar, mina vänner, för mig, som låg där hopkrupen, halvkvävd och nästan förgiftad av vinångorna! — var jag också viss om, att den farliga, öppna terrängen låg bakom oss, och att vi nu nått brynet av den skog som låg vid foten av berge. Nu måste jag alltså söka utfundera, hur jag skulle kunna komma ut ur vintunnan. Jag hade gjort mig själv flera olika förslag och vägde nu det ena mot det andra, då frågan avgjordes på ett ganska enkelt men också mycket oväntat sätt.
Forvagnen stannade plötsligt med en tvär knyck och jag hörde en mängd sträva röster i häftigt samspråk. »Var, var?» ropade en. »På vår vagn», sade en annan. »Vad är det för en?» frågade en tredje. »En fransk officer; jag såg hans mössa och hans stövlar.» Alla skrattade med full hals. »Jag råkade titta ut genom krogfönstret och såg honom springa in i tunnan som en toreador med en av Sevillas tjurar i hack och häl» »Vilken tunna då?» »Det var den här», svarade den göken, och minsann drämde han inte till tunnan med knytnäven alldeles invid huvudet på mig.
Vilken belägenhet, mina vänner, för en man i min ställning! Jag rodnar ännu efter fyrtio års förlopp,
