då jag tänker på det. Att sättas på spett som en fågel och alldeles hjälplös nödgas lyssna på dessa tölpars råa flin och till på köpet se mitt uppdrag utmynna i ett skymfligt, ja rent av löjligt slut. Jag skulle välsignat den man som skickat en kula genom vinfatet och befriat mig ur eländet.
Jag hörde knakandet av tunnorna då de vältades ned från vagnen, och strax därpå såg jag ett par skäggiga ansikten och ett par gevärsmynningar framför öppningen på tunnan. Man fattade mig i ärmarna på min kappa och drog mig ut i dagsljuset. Jag måtte gjort intryck av en underlig figur, där jag stod blinkande och gapande i det bländande solskenet. Min kropp var böjd som en krymplings, ty jag kunde ännu inte sträcka ut mina styvnade leder, och ena sidan av min dräkt var röd som en engelsk soldats av vindräggen som jag legat i. De kiknade av skratt, de hundarna, och då jag genom hållning och åtbörder sökte giva uttryck åt det förakt, jag kände för dem, ökades deras munterhet ytterligare. Men även under dessa vanskliga omständigheter hävdade jag min vanliga överlägsenhet, och då jag långsamt lät min blick glida laget runt, tycktes ingen av skrattarna hågad att möta den.
Denna blick var tillräcklig för att klargöra ställnigen för mig. Jag hade av dessa bönder blivit utlämnad till en postering av friskaremän. Det var åtta stycken vilda, skäggiga bestar mod stora bomullshalsdukar och hattar med breda brätten. De buro tröjor, besatta med en mängd knappar, och brokiga
