110
gördlar kring midjan. Alla buro gevär och hade en eller ett par pistoler instuckna i gördelen. Anföraren, en stor skäggig grobian höll sitt gevär mot mitt öra, medan de andra genomsökte mina fickor och togo ifrån mig kappa, pistol, kikare, sabel och värst av allt — flinta, stål och fnöske. I vilket fall som helst var mitt nederlag nu fullständigt, ty jag hade inte längre de nödiga medlen att tända på vårdkasen, även om jag lyckades nå den.
De voro åtta, mina vänner, utom de tre bönderna och jag var obeväpnad. Men månne Etienne Gerard misströstade? Övergavs han av sin fintlight? Nå, ni känner mig alltför väl för att misstänka något sådant. Men dessa hundar till banditer kände mig inte än. Aldrig har jag på ett så förvånansvärt sätt spänt mina krafter till det yttersta som just i detta ögonblick då allt syntes förlorat. Men nog får ni gissa många gånger, innan ni hittar på den utväg jag fann på för att undkomma dem. Hör på emellertid så ska’ jag berätta!
De hade släpat mig ett stycke från vagnen, när de undersökte mig, och jag stod mitt ibland dem, ännu snedvriden och hopkrupen. Men styvheten började gå bort, och min hjärna sysslade redan ivrigt med möjligheten att slita mig lös. Det var i ett trångt pass banditerna förlagt sin postering. Det begränsades på ena sidan av en brant bergvägg. På andra sidan sänkte sig terrängen i en ganska låg sluttning, som många hundra fot längre ned slutade i en med busksnår bevuxen dalsänka. De där gökarna,
