förstår ni, voro tränade bergsbor, som rörde sig i detta slags terräng med långt större hastighet än jag, vare sig det bar uppför eller utför. De hade abarcas, skinnskor, fastbundna som sandaler, vilka skaffade dem fotfäste var som helst. En mindre beslutsam man än jag skulle förtvivlat. Men jag såg ögonblickligen den sällsamma möjlighet lyckan ställt i min väg och begagnade mig också därav. På själva kanten av sluttningen stod en av vintunnorna. Jag förflyttade mig långsamt i den riktningen, hoppade vig som en tiger ned i tunnan med fötterna före och välte den med en knyck över kanten av sluttningen.
Skall jag väl någonsin förgäta den hemska färden — hur jag hoppade, hur det knakade, när det i vinande fart bar i väg utför denna förskräckliga brant? Jag böjde ihop min kropp till ett knyte och pressade knän och armbågar mot tunnans väggar för att hålla mig fast, men mitt huvud stack ut, och det var ett under att jag inte fick hjärnan inslagen. Styckevis var sluttningen långsträckt och jämn, men så kommo skarpare branter, då tunnan inte rullade utan hoppade som en stenget och kom ned med en smällande duns och ett brakande så att det knakade i benknotorna på mig. Hur vinden pep i öronen och hur det surrade runt i mitt huvud, så att jag fick kväljningar — greps av yrsel och nästan förlorade medvetandet! Slutligen hördes ett ljud liknande en piskas vinande samt knastrandet av grenar — jag hade tydligtvis nått den buskbevuxna terräng, jag
