rodals spetsiga topp med sin kala hjässa höjande sig djärvt över de dvärgeksdungar, som klädde dess sidor. Dessa dungar utgjorde fortsättningen av det skogiga gömsle, där jag nu befann mig, och det föreföll mig som nu ingenting vidare vore att frukta för än jag kommit ut på andra sidan av skogen. Samtidigt visste jag ju emellertid nogsamt, att vars mans hand var emot mig, att jag var obeväpnad och att där fanns gott om folk i närheten. Jag såg ingen, men flera gånger hördes gälla visslingar, och en gång hördes ljudet av ett skott på avstånd.
Det var ett hårt arbete att bana sig väg genom buskarna, och jag blev glad när jag kom in i mera storvuxen skog och fann en gångstig som slingrade sig fram mellan dem. Naturligtvis var jag för slug för att begagna den, men jag höll mig i dess närhet och följde dess riktning. Jag hade gått ett stycke och, som jag trodde, nästan nått skogsgränsen, då ett sällsamt, klagande läte nådde mina öron. Först trodde jag det kom från något djur, men så följde några ord, av vilka jag blott uppfattade det franska utropet: »Mon Dieu!» Med största försiktighet gick jag vidare i den riktning, varifrån ljudet kom. Hör nu vad jag fick se!
På en bädd av torra löv låg en man utsträckt i samma grå uniform, som jag själv bar. Han var synbarligen illa sårad, ty han tryckte ett kläde som var rött av blod mot bröstet. En blodpöl hade bildats där han låg i ett riktigt moln av flugor, vilkas starka surr säkert skulle tilldragit sig min uppmärk-
8 Napoleons officer
