114
samhet, om icke hans stönande träffat mitt öra. Jag låg stilla ett ögonblick, rädd att råka i en fälla, men medlidande och kamratandan segrade över alla andra känslor, och jag skyndade fram och knäböjde vid hans sida; nu vände han ett vanställt ansikte mot mig: det var Duplessis, min förelöpare! En blick på hans insjunkna drag och glasartade ögon var nog för att förstå, att han höll på att dö.
»Gerard», sade han, »Gerard!»
Jag kunde endast med min blick visa honom mitt deltagande, men som den tappre ädling han var höll han pliktens fana högt in i det sista, ehuru hans livskraft börjat hastigt avtaga.
»Vårdkasen, Gerard! Du tänder den ju?»
»Har du flinta och stål?»
»Det finns här.»
»Då tänder jag den i natt.»
»Jag dör lycklig, då jag hör dig säga det. De sköto mig, Gerard. Men du säger nog marskalken att jag gjort mitt bästa.»
»Och Cortex?»
»Han hade otur. Han föll i deras händer och måste dö på ett förskräckligt sätt. Om du ser, att du inte kan fly, så skjut dig en kula genom hjärtat. Du får inte dö som Cortex!»
Jag märkte att han kippade efter andan och böjde mig ned för att uppfånga hans ord.
»Kan du säga mig något som kunde vara mig till hjälp?»
»Ja, ja; De Pombal. Han skall hjälpa dig. Lita på
