De Pombal!» Med dessa ord föll hans huvud tillbaka — han var död.
»Lita på De Pombal. Det är ett gott råd.» Till min överraskning fick jag se en man stående alldeles bredvid mig. Så uteslutande upptagen av vad min kamrat haft att säga och så uppmärksam på hans råd hade jag varit, att mannen smugit sig inpå mig utan att jag märkt honom. Nu sprang jag upp och fixerade honom. Det var en reslig, mörklagd man med svart hår och skägg och svarta ögon och ett avlångt, sorgbundet ansikte. I handen hade han en vinbutelj och bar över axeln en sådan studsare eller muskedunder, som friskaremännen plägade använda. Han gjorde intet försök att lossa geväret från bärremmen, och jag förstod, att han var den man, min döde vän rekommenderat mig.
»Det är, tyvärr, slut med honom!» sade han i det han böjde sig ned över Duplessis. »Han flydde in i skogen sedan han blivit skjuten, men jag var lycklig nog att hitta det ställe, där han stupat och att kunna göra hans sista stunder något drägligare. Jag ordnade den här bädden åt honom, och jag skaffade vin för att släcka hans törst.»
»Min herre», sade jag, »i Frankrikes namn tackar jag er. Jag är endast överste vid det lätta kavalleriet, men jag heter Etienne Gerard, och det är ett namn med klang inom den franska armén. Törs jag fråga — —»
»Ja, min herre, jag är Aloysius De Pombal, yngre bror till den ryktbare adelsmannen med detta namn.
