116
För närvarande är jag förste löjtnant i det guerillaband, vars hövding vanligen är känd under namnet Manuelo ’Smilaren’.»
Sannerligen förde jag inte mekaniskt handen till det ställe, där min pistol bort vara, men mannen endast log åt min åtbörd.
»Jag är hans förstelöjtnant, men också hans dödsfiende», sade han. »Han tog av sig sin rock och drog upp skjortan under det han talade. »Se här!» sade han och vände mot mig en rygg som var alldeles söndersargad och full av röda och blåaktiga strimmor. »Så här har ’Smilaren’ tilltygat mig, en man, i vars ådror Portugals ädlaste blod flyter. Vad jag ämnar göra med ’Smilaren’ återstår att se.»
Uttrycken i hans ögon och hans sammanbitna tänder vittnade om ett sådant raseri, att jag inte längre kunde tvivla på sanningen av hans ord, som ju också bestyrktes av hans med levrat blod och variga sår betäckta rygg.
»Tio man ha’ svurit att stå mig bi», sade han. »Inom några dagar hoppas jag få ansluta mig till er armé efter väl förrättat värv här på platsen. Under tiden — —» Hans ansiktsuttryck undergick plötsligt en sällsam förändring, han ryckte karbinen från axeln och röt: »Håll upp dina armar, din franske hund! Upp med dem, säger jag, eljes slår jag in hjärnan på dig!»
Ni hajar till och gör stora ögon, mina vänner. Tänk er då hur förbluffad jag skulle bli vid denna oväntade avslutning på vårt samtal. Där stod jag nu
