»Men Clausels armé?»
Jag svarade med en axelryckning.
»Varje gångstig söderut är spärrad. Ingen underrättelse kan nå honom. Drar Masséna sig tillbaka, är Clausels armé förlorad.»
»Den måste stå sin risk», svarade jag.
»Hur stor styrka har han?»
»Omkring fjorton tusen man, skulle jag tro.»
»Hur mycket kavalleri?»
»En brigad av Montbruns division.»
»Vilka regementen?»
»Fjärde jägar- och nionde husarregementet samt ett kyrassiärregemente.»
»Alldeles rätt», sade han, ögnande i sin anteckningsbok. »Jag kan intyga, att ni talar sanning, och Gud hjälpe er, om ni inte gör det.» Därefter gick han igenom hela armén, division efter division, och frågade efter varje brigads sammansättning. Jag behöver väl inte säga er, att jag hellre låtit slita tungan ur munnen på mig än tala om sådana saker, om jag icke haft ett högre mål i sikte? Jag ville låta honom veta allt, blott jag kunde rädda Clausels armé.
Slutligen slog han igen sin anteckningsbok och stoppade den i fickan. »Jag är er tack skyldig för dessa meddelanden, som i morgon skola tillställas lord Wellington», yttrade han. »Ni har uppfyllt er del av kontraktet; nu skall jag uppfylla min. Hur önskar ni dö? Såsom soldat föredrar ni säkerligen att bliva skjuten, men många mena att ett språng utför Merodals ättestupa i själva verket är en lättare
