Solen håller på att gå ned, klockan är nära åtta. Bered er att dö om fyra timmar.»
Det var en skön värld jag nu måste lämna. Jag skådade ut över det i ett gyllene töcken insvepta landskapet under mig, där den sjunkande solens sista strålar skeno på den slingrande Tajos blå vatten och belyste engelska transportfartygens vita segel. Skön var denna värld, och det var dystert att lämna den, men det finnes ting av en högre skönhetsordning. Den död man dör för andras räddning, äran och plikten, troheten och kärleken — se där ideal långt härligare än sådana som ögat mäktar se! Mitt bröst svällde av stolthet över min ädla självuppoffring, och jag undrade om någon levande själ någonsin skulle få veta, att jag placerat mig själv just i hjärtat av den vårdkas, som räddade Clausels armé. Jag hoppades så, och jag bad därom, ty vilken tröst skulle det icke vara för min moder, vilket exempel för armén, vilket ämne till stolthet för mina husarer! När De Pombal äntligen kom med maten och vinet, riktade jag genast en begäran till honom, att han skulle sätta upp en berättelse om min död och sända den till det franska lägret. Han svarade inte ett ord, men jag förtärde min måltid med bästa aptit i en bestämd känsla av att mitt ärofulla öde dock icke skulle förbliva alldeles okänt.
Jag hade väl varit därinne i ungefär två timmar, när dörren öppnades igen och bandets chef själv tittade in. Jag låg i mörkret, men en av banditerna stod bredvid honom med en fackla i handen och jag
