särskilt Sankt Markuskyrkan, äro lika stora som vilka som helst andra, jag sett. Men framför allt är man där stolt över sina statyer och sina målningar, som äro de ryktbaraste i Europa. Det är många soldater, som ha för sig att, emedan kriget är ens yrke, man icke skulle hava en tanke på något annat än strid och plundring. Där hade vi exempelvis gamle Bouvet — han som blev dödad av preussarna samma dag jag vann kejsarens medalj. Om man tog honom från lägret och marketenteriet och talade med honom om böcker eller konst, så satt han och bara stirrade på en. Men den noblaste soldat är den, som i likhet med mig har sinne också för hjärtats och själens rörelser. Det är sant, att jag var mycket ung, då jag inträdde i armén och att regementskvartermästaren var min ende lärare; men om man går genom livet med vaken blick, kan man inte hjälpa, att man lär sig en hel del.
Jag var alltså i stånd att beundra målningarna i Venedig och kände väl namnen på de stora konstnärerna, Michel Tizian, Angelus och de andra, som målat dem. Ingen kan säga annat än att Napoleon också beundrade dem, ty det första han gjorde, när han erövrat staden, var att sända de bästa av dem till Paris. Lite’ var togo vi vad vi kunde få, och jag hade två tavlor för min del. En av dem — »De överraskade nymferna» — behöll jag för mig själv, och den andra — »Den heliga Barbara» — skickade jag min mor i present.
Erkännas måste emellertid att somliga av vårt man-
