126
kunde se hans ögon och tänder lysa när han betraktade mig.»
»Färdig?» frågade han.
»Tiden är inte inne ännu.»
»Ni håller således strängt på sista minuten?»
»Ett löfte är ett löfte.»
»Det är sant! Vare det så! Vi måste skipa litet rättvisa inom våra egna led, ty en av karlarna har uppfört sig illa. Vi hava ett strängt reglemente som tillämpas utan anseende till personen, såsom De Pombal här kan intyga. Bind honom du, De Pombal, och lägg honom på vedstapeln — jag kommer tillbaka, när tid blir, för att se honom dö.»
De Pombal och mannen med facklan kommo nu in under det jag hörde deras chef avlägsna sig. De Pombal stängde dörren.
»Överste Gerard», sade han, »ni kan tryggt lita på denne man, ty han tillhör mitt parti. Nu gäller det liv eller död. Vi torde kanske kunna rädda er nu. Men jag löper den största risk och måste avfordra er ett bestämt löfte. Om vi rädda er — går ni då i borgen för ett välvilligt mottagande i det franska lägret och för fullständig glömska av det förflutna?»
»Jag ikläder mig sådan borgen.»
»Och jag litar på er heder. Nu få vi vara kvicka i vändningarna — vi ha’ inte ett ögonblick att förlora. Kommer det där vilddjuret tillbaka, så väntar oss alla tre en gräslig död.»
Jag stirrade häpen på hans vidare åtgöranden. Han tog nämligen fram ett långt rep och virade det
