runt om min döda kamrats lik och band ett kläde för munnen på honom så att föga av ansiktet syntes.
»Ligg nu där», sade han, pekande på den plats, där den döde legat, »Fyra av mina män vänta därute och skola lägga den här på vedstapeln. Han öppnade dörren och gav en order. Några av banditerna inträdde och buro ut Duplessis. Själv låg jag kvar på golvet, under det min själ var en tummelplats för hopp och undran.
Fem minuter senare kommo De Pombal och hans män tillbaka.
»Nu ligger ni på bålet», sade han. »Jag trotsar vem det vara må att kunna se, att det inte är ni. Munnen är tillstoppad, och ni är så hårt bunden, att ingen kan vänta att ni skall tala eller röra er. Nu återstår endast att bära bort Duplessis kropp och kasta den utför Merodalsbranten.»
Två av karlarna fattade mig nu vid axlarna och två i fötterna och buro mig, styv och orörlig, ut ur hyddan. Då jag kom ut i det fria, hade jag så när ropat till — så häpen blev jag. Månen hade gått upp över vårdkasen, och där ovanpå låg skepnaden av en man utsträckt, tydligt avtecknad mot dess försilvrade ljus. Banditerna befunno sig antingen i sitt läger, eller i närheten av vårdkasen, ty ingen hejdade eller tilltalade vår lilla grupp. De Pombal förde oss i riktning mot avgrunden. Vid randen därav voro vi utom synhåll, och där fick jag åter komma på fötter. De Pombal pekade på en smal, slingrande gångstig.
