128
»Det där är vägen utför», sade han och tillade plötsligt: »Min Gud, vad är detta?»
Ett hjärtskärande skrik ljöd från skogen nedanför oss. Jag såg att De Pombal skalv som en skrämd häst.
»Det är den djävulen», viskade han. »Nu behandlar han en annan, som han behandlade mig. Men bort, bort, ty Gud hjälpe oss, om han får tag i oss!»
En och en kravlade vi oss ned utför den trånga getstigen. Då vi kommo till klyftans botten voro vi åter inne i skogen. Plötsligt började ett gult sken lysa däruppe, och trädstammarnas mörka skuggor framträdde genast. De hade tänt på vårdkasen. Till och med från den plats, där vi nu befunno oss, kunde vi skönja den orörliga kroppen bland lågorna och guerillans män som, tjutande likt kanibaler, dansade kring bålet. Ha! hur jag knöt nävarna åt de hundarna och svor att en gång i spetsen för mina husarer utjämna räkningen.
De Pombal kände till hur posterna voro placerade och alla de gångstigar, som ledde genom skogen. Men för att undvika dessa skurkar nödgades vi fördjupa oss in i bergstrakten och vandra mången tröttsam mil Och dock — hur gärna hade jag inte underkastat mig dessa extra mil bara för att få se den syn, som under denna vandring snart tedde sig för mina ögon! Klockan var väl ungefär två på morgonen, när vi gjorde halt på en kal klippa över vilken vår stig ringlade sig fram. När vi vände oss om, sågo vi den rödglödande askhögen efter vårdkasen,
