132
mig det långa, långa corps de logiset av tegelsten i varmt rödaktig färgton och med vita pelare framför ingången. Han var en väldig sportsman, denne lord Rufton, och alla som omgåvo honom voro av samma slag som han själv. Men det skall glädja er att höra att det var få färdigheter, i vilka jag inte höll honom stången och att jag i ett och annat till och med hävdade en bestämd överlägsenhet. Bakom byggningen låg en skog, i vilken man utplanterat fasaner, och det var lord Ruftons nöje att döda dessa fåglar, vilket gick så till, att man skickade in drevkarlar, som jagade ut dem, under det han och hans vänner stodo utanför och sköt dem, allt eftersom de passerade förbi. För min del var jag mera förslagen än så: jag studerade fågelns vanor, smög mig ut en afton och lyckades skjuta några stycken, medan de sutto uppflugna i träden. Knappast ett enda skott öddes bort, men skogvaktaren lockades dit av ljudet vid skottlossningen och bönföll på sitt oslipade engelska sätt att jag ville skona dem som voro kvar. Den kvällen kunde jag överraska lord Rutton med att vid supén låta servera inte mindre än tolv dylika fåglar, och han blev så överförtjust, när han fick syn på dem att han skrattade så han nästan grät. »Jag tror verkligen, min käre Gerard, att du tar döden på mig en vacker dag», ropade han. Detta upprepade han många gånger, ty slag i slag förbluffade jag honom genom min lätthet att sätta mig in i olika grenar av den engelska sporten.
