134
karl, den trädgårdsmästaren: han trotsade mig även nu. O, mina vänner, ögonblicket för min triumf nalkades dock! Han hade en röd väst, och på den siktade jag med bollen. Man kunde snarare trott mig vara artillerist än husar, ty aldrig har någon siktat bättre. Med ett förtvivlans skri — den tappres skri, när han ser sig besegrad — ramlade han omkull på träpinnarna bakom honom, och alltihop låg i en röra på marken. Han var grym nog, den gode lorden, att skratta så att han inte kunde komma sin tjänare till hjälp. Det föll på min, segrarens, lott att störta fram, fatta tag i den oförskräckte spelaren och hjälpa honom på benen igen med ord av erkännande och uppmuntran till nytt hopp. Han hade slagit sig och kunde inte hålla sg upprätt, men den hedersmannen erkände icke desto mindre att jag ingalunda hade slumpen att tacka för min seger. »Han gjorde det med flit! Han gjorde det med flit!» ropade han flera gånger. Ja, det är ett storartat spel, detta kricket, och jag hade med nöje vågat mig på nya försök, men lord Rufton och Rudd förklarade att det var för sent på året och ville inte spela mera.
Hur dåraktigt av mig, gamle brutne man, att utbreda sig över dessa framgångar! Och dock må jag bekänna att min ålderdom i hög grad förljuvats och hugsvalats genom minnet av de kvinnor, som älskat mig, och de män jag besegrat. Det är nöjsamt för mig att tänka på, att lord Rufton fem år senare vid ett besök i Paris efter freden kunde försäkra mig, att mitt namn ännu bars i ryktets famn i
