10
skap buro sig mycket dumt åt i den där affären med statyerna och tavlorna. Människorna i Venedig voro mycket fästade vid dem, och vad särskilt angår de fyra bronshästarna, som funnos över portalen till deras stora kyrka, så älskade de dem lika ömt som om de varit deras egna barn. Jag har alltid varit hästkännare, och jag hade nog ett gott öga till dem, ehuru jag inte kunde finna att det var just så mycket med dem. För det lätta kavalleriet voro de för grovt byggda, och å andra sidan voro de icke kraftiga nog för kanonspannen. I vilket fall som helst — levande eller döda voro dessa fyra hästar de enda som funnos i hela staden, så man kunde inte begära att folket skulle förstå bättre. De gräto bitterligen när de skickades i väg, och tio franska soldater hittades den natten i kanalerna. Till straff för dessa mord skickades ytterligare ett stort antal av deras tavlor i väg, och soldaterna togo sig för att slå sönder bildstoderna och avfyra sina musköter mot fönstermålningarna. Då blevo människorna ursinniga, och stämningen i staden var mycket förbittrad. Många officerare och soldater försvunno under denna vinter, och icke ens deras lik återfunnos.
För min del hade jag mycket att göra och fann aldrig tiden lång. I varje land har det varit min vana att söka lära mig språket. För detta ändamål såg jag mig alltid om efter någon dam, som ville vara vänlig nog att undervisa mig, och så övade vi oss tillsammans. Detta är det mest underhål-