136
kunna inte göra varann någon skada, om de begagna mawleys.» Och så blev man då ense.
Vad »mawleys» var för slag visste jag icke; men strax därefter framburos fyra stora skinnklädda putor, ej olika fäkthandskar, men större. Dessa bundos om våra händer sedan vi klätt av oss i skjortärmarna. Därefter flyttades bordet med glas och flaskor till ett hörn av rummet, och nu stodo vi ansikte mot ansikte med varandra. Lord Sadler satt i en länstol med klockan i handen. »Nu!» sade han.
Jag vill anförtro er, mina vänner, att jag i detta ögonblick erfor en rädsla, sådan som ingen av mina många dueller någonsin förorsakat mig. Med sabel och pistol är jag väl hemmastadd. Men här begrep jag bara att jag skulle slåss med denne fete engelsman och trots de stora putorna på mina händer göra mitt bästa att besegra honom. Och vid själva starten tog man ifrån mig mitt bästa vapen. »Kom ihåg, Gerard, inga sparkar!» viskade lord Rufton i örat på mig. Jag hade ett par tunna dansstövlar på mig, mannen var korpulent, och några välriktade sparkar skulle tillförsäkrat mig segern. Men där fanns vissa bestämda regler liksom i fäktning, och jag fick lov att styra mig! Jag såg på denne engelsman och undrade hur jag som bäst skulle anfalla honom. Hans öron voro långa och utstående. Kunde jag få tag i dem, kunde jag kanske dra honom i backen. Jag rusade på, men upptäcktes och avvisades av hans förargliga handputa och måste två gånger släppa mitt tag. Han träffade mig, men
