140
i stilla vemod, medan jag beundrade hennes bleka ansikte och hennes lockar, som belystes av skenet från lampan, och jublade inom mig vid tanken på vilket djupt intryck jag gjort på henne. När jag då slutligen yttrade något, kunde hon spritta till, där hon satt och stirra på mig, i det hon med den mest beundransvärda naturlighet låtsade sig överraskad av min därvaro. Åh! hur längtade jag icke då att kasta mig för hennes fötter, kyssa hennes vita hand och försäkra henne, att jag kommit hennes hemlighet på spåren, och att jag icke skulle missbruka hennes förtroende. Men nej, jag var icke jämbördig med henne och jag vistades såsom en nödställd fiende under hennes tak. Mina läppar voro förseglade. Jag bemödade mig att likna henne i väl låtsad likgiltighet, men sökte som ni nog kan tänka er, med iver efter ett tillfälle att göra henne någon tjänst.
En morgon hade lady Jane farit till Okehampton i sin faeton, och jag promenerade landsvägen fram åt samma håll i hopp att möta henne på hemvägen. Det var i början på vintern, och de mot den slingrande vägen sluttande gräsvallarna voro fulla av vissna ormbunkar. Det är en dyster trakt, detta Dartmoor, vild och stenig — ett landskap av blåst och dimma omväxlande. Jag fann det under min vandring inte underligt att engelsmännen lida av spleen. Jag kände mig också tung till sinnes och slog mig ned på en stor sten vid vägkanten, blickande ut över den ödsliga nejden, fylld av oro och onda aningar. Då jag
