»Jag står på min rätt, hör du det? Jag har väntat länge nog.»
»Det lönar sig inte att spela översittare, Georg!»
»Ger du med dig?»
»Nej, aldrig!»
»Är detta ditt sista ord?»
»Ja!»
Med en ed slängde han hennes hand ifrån sig.
»Jaså, min nådiga, vi få väl se det!»
»Ursäkta mig, min herre», sade jag med värdighet.
»Åh, drag åt fanders!» skrek han, i det han mätte mig med hotande blickar. I nästa sekund hade han givit sin häst sporrarna och galopperade tillbaka samma väg han kommit.
Lady Jane såg efter honom, tills han inte syntes längre, och det överraskade mig att hennes uppsyn var leende, ej vredgad. Hon vände sig om och räckte mig handen.
»Ni är mycket vänlig, överste Gerard. Ni menade väl, därom är jag förvissad.»
»Mylady», sade jag, »om ni vill säga mig denne herres namn och adress, skall jag laga så att han aldrig mer skall besvära er.»
»Ingen skandal, om jag får be!» utbrast hon.
»Mylady, hur skulle jag kunna till den grad glömma mig själv! Var övertygad att det aldrig skulle falla mig in att nämna en dams namn i samband med en dylik händelse. Genom att be mig dra åt skogen har den där herrn befriat mig från besväret att hitta på en förevändning till utmaning.»
