lande sättet att lära sig det, och innan jag fyllt trettio år kunde jag tala nästan alla språk i Europa. Men det måste erkännas att vad man lär sig icke är av synnerligt gagn för livets vanliga uppgifter. Mitt yrke, till exempel, har vanligen bragt mig i beröring med soldater och bönder, och vad är det för nytta med att kunna säga dem, att jag tycker om endast dem och att jag vill komma tillbaka, när kriget är slut?
Aldrig har jag haft en så älsklig lärare som i Venedig. Lucia var hennes förnamn, och hennes tillnamn — men en gentleman kommer inte ihåg tillnamn. Jag kan emellertid i all grannlagenhet tala om, att hon tillhörde en av Venedigs senatorsfamiljer och att hennes farfar varit doge. Hon var utsökt vacker — och när jag, Étienne Gerard, begagnar uttrycket »utsökt» — då, mina vänner, betyder det något. Jag har omdöme, jag har minnen, jag har tillfälle att göra jämförelser. Bland alla de kvinnor, som varit förälskade i mig, är det inte tjugu, på vilka jag skulle vilja tillämpa ett sådant uttryck. Men — jag upprepar det — Lucia var utsökt. Av den mörka typen kan jag icke erinra mig hennes like, om det icke möjligen skulle vara Dolores från Toledo. Det war en liten brunett jag älskade i Santarem, när jag tjänade under Massena i Portugal — hennes namn har fallit mig ur minnet. Hon var en fulländad skönhet, men hade varken Lucias figur eller hennes grace. Så var det ju också Agnes. Jag kan inte giva den ena något företräde framför den
