148
icke återvända utan lady Jane. Vi bespejade ivrigt varje fönsterruta i dne långsträckta fasaden utan att upptäcka det minsta, vare sig av fången eller av någon annan. Men på den sandade gårdsplanen utanför porten syntes tydligt de djupa spåren efter vagnshjulen. De hade anlänt — därom var intet tvivel. Nedhukad bland lagerbuskarna, höllo vi krigsråd med viskande röst, då ett egendomligt avbrott plötsligt gjorde slut därpå.
Genom dörren utträdde en reslig man med blont hår och en figur, som man skulle välja till flygelkarl på ett grenadjärkompani. Då han vände sitt solbrända ansikte med de blå ögonen mot oss, igenkände jag lord Dacre. Med långa steg kom han på den sandade gången rakt mot den plats, där vi låg gömda.
»Kom fram, Ned!» ropade han, »eljes riskerar du att skogvaktaren sätter ett hagelskott i dig. Kom fram, människa, och göm dig inte bakom buskarna!»
Vår belägenhet var just inte vidare heroisk. Min stackars vän reste sig, blodröd i synen. Även jag lagade mig upp, så fort jag kunde, och bugade mig med all den värdighet, jag kunde åstadkomma.
»Nej, se! är fransmannen också med!» sade han utan att besvara min hälsning. »Med honom har jag redan förut en gås oplockad. Vad dig angår, Ned, förstod jag, att du skulle ivrigt följa vårt spår, så efter dig höll jag utkik. Jag såg er gå tvärs genom parken och krypa in bland buskarna. Kom in, karl, och låt oss lägga korten på bordet.»
