»Mig också, min herre», inföll jag.
»Då vill jag inte ha något med saken att göra», förklarade lord Rufton i häftig ton. »Jag säger dig, Georg, att om du skjuter överste Gerard under sådana här omständigheter, så kommer du på de anklagades bänk i stället för i domarsätet. Jag vill inte vara sekundant — det här är motbjudande.»
»Mylord», inföll jag nu, »jag är fullkomligt villig att skrida till handling utan sekundant.»
»Det duger inte! Det är olagligt!» ropade lord Dacre. »Var nu inte dum, Ned! Du ser ju att det är vårt fulla allvar att slåss. Besitta och regera! allt vad jag ber dig göra är att låta en näsduk falla.»
»Jag vill inte ha med saken att göra!»
»Då måste jag skaffa någon som vill, svarade lord Dacre. Han kastade en duk över pistolerna, som lågo på bordet och ringde. En betjänt inträdde.
»Bed överste Berkeley komma hit. Han är i biljardsalen.»
Ett ögonblick därefter inträdde en lång, mager engelsman med stora mustascher — något sällsynt bland dessa slätrakade horrar. Jag hörde sedan att sådana buros endast på gardena och husarregementena. Överst Berkeley var gardesofficer. Det tycktes vara en underlig, något blaserad, flegmatisk och sävlig figur med en lång, svart cigarr stickande fram ur de yviga mustascherna som en stång ur en buske. Han såg från den ene till den andre av oss med äkta engelsk flegma och visade inte den ringaste
