och bugade mig med en förbindlighet, som är okänd bland dessa öbor.
Jag är övertygad, att felet låg hos pistolen och inte i min siktning. Jag kunde knappt tro mina ögon, när jag såg att jag klippt av hans cigarr knappast en halv tum från hans läppar. Han stod och bligade på mig med den trasiga cigarrstumpen alltjämt stickande fram ur den lätt svedda mustaschen. Jag kan se honom för mig ännu med hans enfaldiga, men arga ögon i det långa, magra, förlägna ansiktet. Nu började han tala. Jag har alltid sagt, att engelsmännen alls inte äro så flegmatiska och tystlåtna, om man bara får dem ut ur de vanliga hjulspåren. ingen kunde talat ivrigare än den gode översten. Lady Jane satte händerna för öronen.
»Se så, överste Berkeley, se så!» sade lord Dacre allvarligt, »ni glömmer er. Det finns en dam här inne.»
Översten bugade sig stelt.
»Om lady Dacre vill hava godheten lämna rummet», yttrade han, »får jag tillfälle att säga vår lille fransman min mening om honom och hans upptåg.»
Jag var sublim i detta ögonblick, ty jag fäste mig inte vid hans ord utan tog hänsyn endast till det oerhört utmanande i min handling.
»Min herre», sade jag, »jag framför härmed till er mitt uppriktiga beklagandee av den förargliga händelsen! Jag insåg, att lord Dacre icke fått någon upprättelse med mindre än att jag avlossade min pistol, men icke förty var det mig alldeles omöjligt,
