12
andra, men jag begår ingen orättvisa, om jag säger, att Lucia var den bästas jämlike.
Det var just den där affären med målningarna, som gjorde att jag träffade henne, ty hennes fader ägde ett palats på andra sidan Rialtobron vid Canale grande, och det var så fullt av väggmålningar att Suchet skickade !en avdelning sappörer för att skära ut några stycken och sända dem till Paris. Jag hade följt med dem, och sedan jag sett Lucia i tårar, blev det klart för mig att stucken skulle gå sönder, om den förlorade stödet av väggen. Jag påpekade detta, och sappörerna skickades tillbaka. Från den stunden var jag vän i familjen, och mången flaska Chianti har jag knäckt med fadern, och mången ljuv lektion har jag fått av dottern. Somliga av de franska officerarna gifte sig i Venedig, och jag hade gärna gjort så med, ty jag älskade henne av allt mitt hjärta. Men Etienne Gerard hade sitt svärd, sin häst, sitt regemente, sin moder, sin kejsare och sin karriär. En glad husar har rum i sitt hjärta för kärlek, men icke för en hustru. Så tänkte jag då, go’ vänner, men jag tänkte icke då på de ensliga dagar, då jag skulle längta efter att trycka dessa nu osynliga händer och då jag skulle vända mig bort, när jag såg gamla kamrater med vuxna barn omkring sig. Kärleken, som jag hade trott vara ett skämt och en leksak — det är först nu jag förstår att det är den, som gestaltar vårt liv, det högtidligaste och heligaste av allt… Tack, min vän, tack! Det är ett gott vin och en flaska till kan inte skada.
