160
stolt, ett ärofullt, ett skönt skådespel! Hur det glänste och gnistrade. Hur det dånade i marken efter hovslagen, hur det rasslade! Hästarnas vackra huvuden och böljande manar, de framvältrande dammolnen, de dansande stålvågorna! Mitt hjärta klappade av hänryckning, när de passerade förbi. Och allra sist — var det icke mitt eget gamla regemente. Min blick föll på de silvergråa dolmanerna och schabraken av leopardhud, och i det ögonblicket kände jag mig kvitt årens börda och tyckte mig se mina egna ståtliga husarer och hästar svepa förbi bakom sin unge överste i den fulla glansen av ungdom och styrka för jämnt fyrtio år sen! Upp flög kommandostaven. »Chargez! En avant! Vive l'Empereur!» Dct var ekot från hänsvunnen tid som genljöd i nutiden. Men vilken tunn, pipig röst! Var detta den stämma, som förr dånadee från flygel till flygel av en fältstark brigad? Och denna arm, som knappast mäktade svinga en stav, representerade den de muskler av eld och stål, som icke hade hade sin like i Napoleons hela väldiga armé? Man smålog, man hurrade för mig. Kejsaren log och bugade. Men för mig var det närvarande en dunkel dröm: verkligheten voro mina åttahundra döda husarer och den forne Etienne. Nog emellertid med den saken — en tapper karl kan trotsa ålderdomen och ödet som han trotsade kosacker och ulaner. Men — som sagt — det givs ögonblick, då Montrachet smakar bättre än bordeaux.
Det är till Ryssland de draga åstad. Så vill jag
