då i dag tala om för er en historia från Ryssland. Åh! nu förefaller den mig som en mardröm. Blod och järn — järn och blod! Vilda anleten med snö i skägget. Blåfrusna händer, som räckas fram efter en allmosa. Och över den vida, vita steppen detta ändlösa, svarta tåg av rörliga figurer, som släpar sig framåt, framåt hundra mil och åter hundra mil, alltjämt över samma vita stepp! Stundom avbröts den av barrskogar, stundom sträckte den sig utan avbrott bort till den kalla, blånande skyn, men oupphörligt stapplade den långa, svarta kolonnen framåt. Dessa utslitna, trasiga, hungrande människor, vilkas kurage frusit bort, sågo varken åt höger eller vänster, utan släpade sig framåt och åter framåt med insjunkna drag och kullriga ryggar, sökande sig hem till Frankrike, så som sårade vilddjur söka efter sin lya. Man talade inte mer, och ljudet av fotstegen i snön voro knappt hörbara. En enda gång hörde jag dem skratta. Det var utanför Wilna som en adjutant red fram till täten av denna hemska marschkolonn och frågade om detta var den Stora armén. Alla som voro inom hörhåll tittade sig omkring, och när de sågo dessa brutna soldater, dessa rester av upprivna regementen, dessa skelett i pälsmössor — det forna gardet! — då skrattade de, och skrattet spred sig bakåt genom hela marschkolonnen som en sprakande raket. Jag har hört månget stönande, månget ångestskri, månget nödrop i mitt liv, men aldrig något så hemskt som den Stora arméns skratt.
Men hur kunde det komma sig, att dessa hjälplösa
11 Napoleons officer