162
skaror icke förstördes av ryssarna? Hur kom det sig att de icke spetsades på kosackernas lansar, eller föstes ihop i stora hjordar och drevos in i hjärtat av Ryssland såsom fångar? Från vilken sida man än iakttog den svarta ormen, som ringlade sig fram över snön, såg man också på flankerna och bakom kön mörka, rörliga skuggor, som kommo och gingo som förbiilande skyar. Det var kosacker, efterhängsna som vargar i närheten av en fårskock. Men skälet varför de icke redo till attack var att all Rysslands is inte kunnat avkyla det heta modet hos många av våra soldater. In i det sista funnos alltid de som voro färdiga att kasta sig emellan de vilda horderna och deras tilltänkta byte. Det var framför allt en man, som växte i samma mån faran ökades och som vann en högre ryktbarhet i olyckans dagar, än när han på sin tid ledde vårt avantgarde till seger. För hans minne tömmer jag mitt glas — för Ney, lejonet med den röda manen, som såg sig om över axeln på fienden, som fruktade att komma honom för nära in på hälarna. Jag ser honom för mig än i dag med det breda, bleka ansiktet, vanställt av vrede, och de blå, blixtrande ögonen, och jag hör hans väldiga stämmas rytande, som överröstade muskötsalvornas rullande dån. Hans blankslitna, trekantiga hatt utan plym var det fälttecken, kring vilket Frankrike återsamlade sig under dessa skräckfyllda dagar.
Det torde vara väl bekant, att varken jag eller Conflans’ husarer voro med i Moaskwa. Vi lämnades efter på etapplinjen vid Borodino. Hur kejsaren kunde
