skapet. Helt nära oss låg en liten lantgård. Några mil därbortom låg en by, och ännu längre bort reste sig vid horisonten en ansenlig stad med flera kyrktorn. Det måste vara Minsk. Ingenstädes voro trupper synliga. Det var tydligt att vi sluppit förbi kosackerna, och att intet hinder låg mellan oss och vårt mål. Ett glatt hurra från min trupp hälsade min framställning av vårt läge, och vi närmade oss hastigt den nämnda byn.
Jag nämnde att det låg en liten gård strax framför oss. När vi redo fram dit, märkte jag, att en vacker, grå häst med militärsadel stod bunden vid dörren. Jag fattade galopp, men innan jag hann fram, störtade en man ut, kastade sig i sadeln och red sin väg i ursinnig fart, så att den lösa, torra snön yrde upp i ett moln bakom honom. Hans förgyllda epålett glänste i solljuset, och jag såg att det var en rysk officer. Han skulle sätta hela trakten i rörelse, om vi inte infångade honom. Jag satte sporrarna i Violette och flög i väg efter honom. Mitt folk följde med; men ingen hade en häst jämförlig med Violette, och jag insåg genast, att kunde jag inte själv taga ryssen, Så kunde jag heller inte vänta att någon annan skulle göra det.
Det skall emellertid vilja till en snabb häst och en skicklig ryttare för att hoppas komma undan Violette med Etienne Gerard i sadeln. Han red bra, den unge ryssen, och hade en god häst, men så småningom vunno vi på honom. Han såg sig oupphörligen om över axeln — ett mörklagt, vackert ansikte med
