»Och nu till affärerna», sade jag, sedan han hostat och harklat sig. »Vad heter ni?»
»Alexis Barakoff.»
»Grad och regemente?»
»Kapten vid Grodnos dragoner.»
»Vad är det för en handling, ni hade på er?»
»Det är några rader till min fästmö.»
»Vars namn», ifyllde jag, »är hetman Pilatoff. Se så, kapten, säg rent ut, att detta är ett viktigt militärt meddelande, som ni skulle överbringa från en general till en annan. Säg mig genast vad det innehåller.»
»Läs, så får ni veta det» Han talade franska flytande, såsom de flesta bildade ryssar. Men han visste nogsamt att inte en fransk officer på tusen kan ett ord ryska. Ini papperet förekom en enda rad av följande lydelse:
»Pustj Franzuzy pridutt v Minsk. Min gotovy.»
Jag stirrade på skriften, men måste skaka på huvudet. Jag visade den för mina husarer, men de kunde heller icke göra något åt saken. Polackerna voro allesammans några råa gynnare, som varken kunde läsa eller skriva, med undantag av sergeanten, som var bördig från Memel i Ostpreussen. Ryska förstodo de inte. Det var så man kunde bli galen, ty jag anade att jag var i besittning av en viktig hemlighet, av vars kännedom hela arméns säkerhet kunde bero, men var icke i stånd att förstå innehållet. Åter anmodade jag enträget vår fånge att översätta det och erbjöd
