170
honom friheten, om han ville gå in på att göra det. Men han endast log åt min anhållan. Jag kunde för övrigt endast beundra honom, ty han log alldeles så som jag skulle gjort, om jag varit i hans kläder.
»Säg oss åtminstone namnet på den där byn.»
»Det är Dobrova.»
»Och därborta ligger Minsk, eller hur?»
»Ja, det är Minsk.»
»Då rida vi till byn och skola snart finna någon, som kan översätta den här depeschen åt oss.»
Så redo vi tillsammans dit. En husar med karbin i hand red på var sin sida om fången. Byn var en obetydlig plats, och jag lät utsätta en post vid vardera ändan av dess enda gata, så att ingen kunde fly därifrån. Det var nödvändigt att rasta och söka få någon föda för manskap och hästar, som varit i rörelse hela natten och hade en lång dagsresa framför sig.
Mitt i byn låg ett stort stenhus, och dit red jag. Det tillhörde prästen, en snusig och otrevlig gammal man, som inte hade ett hövligt svar på våra frågor. En fulare gubbstut hade jag aldrig sett, men så var det något helt annat med hans enda dotter, som! förestod hans hus. Det var en brunett — något sällsynt i Ryssland — med mjällvit hy, korpsvart hår och de härligaste mörka ögon, som någonsin blixtrat vid åsynen av en husar. Vid första ögonkastet såg jag, att hon var min. Det var ingen tid för kurtis, när en krigares plikt måste fullgöras, men under intagandet av den enkla måltid
