ansikte den livligaste bestörtning. »O, himmel!» utropade hon, »vad har jag gjort? Jag har förrått mitt land! O, Etienne, era ögon voro de sista, för vilka detta meddelande var avsett. Hur kunde ni vara listig nog att locka en stackars godtrogen och omisstänksam flicka att förråda sitt lands sak?»
Jag tröstade min stackars Sofi så gott jag kunde och försäkrade henne att ingen skugga kunde falla på henne, därför att hon låtit sig överlistas av en sådan gammal veteran och klipsk karl som jag. Men det var ingen tid till prat nu. Detta meddelande visade tydligt, att spannmålsförrådet verkligen fanns i Minsk och att inga trupper funnos där att försvara det. Jag utdelade skyndsammast mina order från fönstret, trumpetaren blåste uppställning, och efter tio minuter hade vi lämnat byn bakom oss och redo i rask takt mot staden, vars förgyllda kyrkor och minareter glänste över snön och avtecknade sig mot horisonten. De syntes resa sig allt högre och högre, tills vi slutligen vid solnedgången befunno oss på den breda huvudgatan, som vi följde i galopp, allt under musjikernas höga rop och kvinnornas ångestskrik, tills vi slutiigen befunno oss mitt för det stora rådhuset. Jag lät min trupp ställa upp sig på torget och skyndade själv med sergeanterna Oudin och Papilette in i byggnaden.
O, himmel! . Skall jag väl någonsin förgäta den syn, som här välkomnade oss? Mitt framför oss stod en treledig linje ryska grenadjärer. Deras musköter höjdes vid vårt inträde, och en salva brakade
