174
lös mitt i synen på oss. Oudin och Papilette föllo, genomborrad av kulor. Själv fick jag min björnskinnsmössa bortskjuten och två skotthåll i min dolma. Grenadjärerna rusade på mig med fällda bajonetter. »Förräderi!» ropade jag. »Vi äro förrådda. Sitt upp!» Jag rusade ut ur vestibulen, men hela torget var fullt av trupper. Från alla tillstötande gator kommo dragoner och kosacker ridande mot oss, och från de omgivande husen hade en så livlig eldgivning satts i gång, att redan hälften av mitt manskap och mina hästar stupat. »Följ mig skrek jag, i det jag kastade mig upp på Violette. Men en jätte till rysk dragonofficer slog sina armar omkring mig, och vi rullade om tillsammans på marken. Han ämnade just genomborra mig med sin sabel, men ändrade sig, grep mig i strupen och dunkade mitt huvud i gatstenarna, tills jag blev medvetslös. Så gick det till, när jag blev tillfångatagen av ryssarna.
När jag åter kom till medvetande, var det endast en sak som grämde mig: att min fiende inte dödat mig. Där på stora torget i Minsk låg hälften av mina män dödade, sårade, omgivna av triumferande hopar av ryskt manskap. De övriga, en sorglig grupp, hade man föst ihop som en boskapshjord i portgången till rådhuset, bevakade av en sotnia kosacker. Ack, mina vänner, vad skulle jag säga, vad kunde jag göra? Det var tydligt att jag fört mitt folk i en skickligt gillrad fälla. Ryssarna hade på något sätt fått reda på mitt uppdrag och vidtagit förberedelser för vårt mottagande. Och den eländiga
