depeschen, söm lurat mig att med åsidosättande av all rekognoscering rida rakt in i staden! Hur skulle jag kunna försvara detta? Tårarna tillrade utför mina kinder, då jag tänkte på min skvadrons olyckliga öde och på den sorgliga belägenhet, i vilken mina kamrater vid den Stora armén skulle komma under fåfäng väntan på den proviant, som jag skulle förskaffat dem. Ney hade litat på mig, och jag hade svikit hans förtroende. Hur skulle han icke anstränga sina ögon under fruktlöst spejande efter denna spannmålskonvoj, som aldrig skulle fröjda hans blick! Mitt eget öde var för övrigt hårt nog. Ett liv i Sibirien var det bästa framtiden kunde bjuda mig. Men ni kan vara förvissade, mina vänner, att det icke var för Etienne Gerards skull, utan för hans svältande kamraters skull, mina kinder fuktades av tårar, som stelnade i samma ögonblick de fälldes.
»Vad vill det här säga?» sade en barsk stämma alldeles bredvid mig; jag vände mig om och fick se den jättestora dragonofficern, som dragit mig ur sadeln. »Jag tror fransmannen lipar! Och jag som trodde, att korsikanen följdes av duktiga karlar och inte av barn!»
»Om vi båda stode ansikte mot ansikte och vore ensamma, skulle jag nog visa er vem som är den duktigaste karlen», svarade jag.
Till svar gav den lunsen mig ett slag i ansiktet med flata handen.
»Ni lumpne usling», ropade jag, »är det på det sättet man behandlar en officer och gentleman?»