morgon av egen drift frigivit kapten Alexis Barakoff vid Grodnos dragoner.»
»Det är sant», yttrade Barakoff, som under tiden kommit ut. »Han tillfångatog mig i dag på morgonen och frigav mig på hedersord i stället för att föra mig till den franska armén, där jag skulle svultit ihjäl»
»När överste Gerard handlat så ädelmodigt, vill ni säkerligen nu, då lyckan vänt sig, tillåta oss att erbjuda honom det tarvliga skydd vår källare kan skänka honom under denna stränga natt. Det är en ringa ersättning för hans ädelmod.
Men dragonen var fortfarande lika tjurig.
»Låt honom då först giva mig sitt hedersord på att han inte försöker fly», sade han. »Hör ni, herre, ger ni mig ert ord?»
»Jag ger er ingenting», svarade jag.
»Överste Gerard», utropade Sofie, i det hon vände sig till mig med ett bedårande leende, ni ger mig ert hedersord, inte sant?»
»Er, min fröken, kan jag ingenting neka; jag ger er med nöje mitt ord.»
»Där ser ni, major Sergine», ropade Sofie triumfrande, »det är alldeles tillräckligt. Ni har hört honom förklara, att han ger mig sitt ord. Nu är del jag, som ansvarar för honom.»
Min ryske björn brummade motvilligt sitt samtycke, och jag fördes in i huset, följd av den vresige prästen och den väldig?, svartskäggige majoren. I källarvåningen fanns en stor, rymlig kammare, i