mig och försvarade sin sak. Men då jag tänkte på mina kamrater, som stupat, kunde jag inte förmå mig att fatta den hand, hon räckte mig.
»Som ni behagar då», sade hon och förde den åter till sidan. »Ni känner varmt för ert folk och jag för mitt, så därvidlag äro vi kvitt. Ni har emellertid här inne fällt ett vist och vackert yttrande, överste Gerard. Ni sade: ‘En man mer eller mindre har ingen betydelse i en strid mellan stora arméer.‘ Er lektion i ädelmod har ni inte givit förgäves. Bakom den här vedtraven är en obevakad dörr. Här är nyckeln. Gå, överste Gerard, och jag hoppas vi aldrig återse varandra.»
Jag stod ett ögonblick med nyckeln i handen, och det gick runt i huvudet på mig. Därpå gav jag henne nyckeln tillbaka.
»Jag kan inte göra det», sade jag.
»Varför inte?»
»Jag har givit mitt hedersord.»
»Till vem?»
»Till er.»
»Och jag löser er därifrån.»
Mitt hjärta slog våldsamt av glädje. Hon hade ju alldeles rätt. Jag hade vägrat att giva Sergine mitt ord. Jag hade ingen förpliktelse gent emot honom. Om hon löste mig från mitt löfte, var min heder räddad. Jag tog nyckeln ur hennes hand.
»Ni finner kapten Barakoff vid ändan av bygatan», sade hon. »Vi nordens barn glömma varken en oförrätt eller en välgärning. Han väntar där med
