186
er häst och er sabel. Dröj inte ett ögonblick, ty om två timmar dagas det.»
Jag gick ut i den stjärnljusa, ryska natten, och såg en sista skymt av Sofie, där hon stod och tittade efter mig i den öppna dörren. Hon såg trånande efter mig, liksom om hon väntat något mer än de kyliga tacksägelser jag uttalat, men även den ödmjukaste man har sin stolthet, och jag kan inte neka att Jag kände mig sårad av det svek hon övat mot mig. Jag skulle inte kunnat förmå mig att kyssa hennes hand, ännu mindre hennes läppar. Dörren vette åt en smal gränd, vid vars ända stod en i en kappa insvept figur, som höll Violette i tygeln.
»Ni uppmanade mig att visa välvilja mot den förste franske officer, som fölle i mina händer. Farväl och lycklig färd», viskade han, då jag svängde mig i sadeln. »Kom ihåg, att fältropet är ‘Poltava‘.»
Det var väl att han gav mig det, ty två gånger måste jag passera kosackposteringar, innan jag klarat deras förpostlinje. Jag hade just ridit förbi de sista posterna och hoppades åter vara en fri man, då jag uppfångade ljudet av dämpade hovslag bakom mig och såg en storvuxen ryttare på en stor svart häst närma sig i hastig takt. Min första impuls var att giva Violette sporrarna. Min andra var att göra halt och invänta honom, då jag såg ett långt svart skägg avteckna sig mot ett stålharnesk.
»Jag kunde väl tro det var ni, fördömde usling till fransman», skrek han, i det han hötte åt mig med sabeln. Ni har alltså brutit ert ord, ni bov!»
