»Jag gav er intet hedersord.»
»Ni ljuger, hund!»
Jag såg mig omkring utan att upptäcka någon i närheten. Posterna voro orörliga och långt borta. Vi voro alldeles ensamma med månen över och snön under oss. Lyckan har alltid varit mig huld.
»Jag gav er intet hedersord», upprepade jag.
»Ni gav det till den unga damen.»
»Då är jag också beredd att stå till svars inför henne.»
»Det skulle tvivelsutan passa er bättre. Men, olyckligtvis för er, måste ni nu stå till svars inför mig.»
»Jag är färdig.»
»Jaså, er sabel också! Här måtte varit förräderi å färde! Åh, nu förstår jag alltsammans! Kvinnan har hjälpt er. Sibirien skall bli hennes lön för vad hon gjort i natt.»
Med dessa ord uttalade han sin egen dödsdom. För Sofis skull måste jag kräva hans liv. Våra klingor korsades, och några sekunder senare hade min genom hans svarta skägg trängt djupt in i halsen på honom. Jag var nere på marken lika fort som han, men denna enda stöt visade sig tillräcklig. Han dog, nafsande med sina tänder efter mina ben som en uppretad varg.
Två dar senare hade jag vid Smolensk slutit mig till armén och deltog ännu en gång i det hemska tåg, som skred fram över snön och med blodiga spår markerade sin väg.
Men nu nog, mina vänner! Jag vill inte återupp-
