192
Å andra sidan — biffstek. Våra förhoppningar, våra ideal, våra drömmar — allt krossades mot Old Englands förhatliga biffstek.
Ni har läst om hur kejsaren samlade sina skaror och hur han och jag med hundratrettiotusen veteraner skyndade till norra gränsen och gingo till anfall mot preussare och engelsmän. Den 16 juni höll Ney engelsmännen varma vid Quatre Bras, medan vi slogo preussarna vid Ligny. Det tillkommer inte mig att säga i vad mån jag bidrog till denna seger, men det är allmänt bekant, att Conflans’ husarer höljde sig med ära. De slogos bra, dessa preussare, och åttatusen av dem betäckte valplatsen. Kejsaren trodde sig vara dem kvitt, då han beordrat marskalk Grouchy med trettiotvåtusen man att följa dem och hindra dem att störandee ingripa i hans planer. Därefter vände han sig med nära åttiotusen man mot dessa »Goddam»-engelsmän. Hur mycket hade icke vi fransmän att hämnas — Pitts guinéer, Portsmouths fångskepp, Wellingtons invasion, Nelsons förrädiska segrar! Straffets dag syntes äntligen hava kommit!
Wellington, stod i spetsen för sextiosjutusen man, men man visste, att bland dem funnos många holländare och belgier, som inte kände någon vidare lust att strida mot oss. Han hade inte femtiotusen verkligt goda soldater. När denne engelsman fann att han hade kejsaren i egen person med åttiotusen man till motståndare, blev han till den grad förlamad av fruktan, att han varken kunde
