194
och sken på den franska armén och förvandlade våra kavalleribrigader till blänkande floder av stål och kom infanteriets oräkneliga bajonetter att stråla och gnistra. Vid åsynen av denna lysande armé i all dess majestätiska skönhet kunde jag inte styra mig utan reste mig i stigbyglarna, svängde min björnskinnmössa och ropade: »Leve kejsaren!» — ett rop, som med åskliknande dån rullade utefter hela linjen från den ena flygeln till den andra, under det rytteriet svängde sina sablar och fotfolket lyfte sina schakåer i vädret på bajonetterna. Engelsmännen stodo som förstenade på sin höjd. De visste, att deras stund var kommen.
Och den skulle kommit, om det förlösande ordet nu givits och hela armén fått sätta sig i rörelse framåt. Vi hade endast att falla övar dem och sopa dem bort från jordens yta. För att alldeles lämna å sido frågan om tapperheten, voro vi talrikare, äldre soldater och bättre anförda. Men kejsaren ville göra allt i tur och ordning och dröjde för att marken skulle hinna torka och hårdna så att artilleriet kunde manövrera. På det sättet förslösades tre timmar, och klockan blev elva, innan vi sågo Jérome Bonapartes kolonner rycka fram på vår vänstra flygel och hörde kanonernas dunder, som sade oss att striden börjat. Förlusten av dessa tre timmar blev vårt fördärv. Vår vänstra flygel riktade sitt anfall mot en lantgård, som hölls besatt av det engelska gardet, och vi hörde försvararnas ofrivilliga rop av fruktan. De höllo emellertid ännu ut,
