16
stilla, men med hjärtat brinnande av raseri, till dess rätta ögonblicket var inne.
Hur länge jag låg där i bottnen på båten vet jag inte. Men det föreföll mig vara en lång stund, och alltjämt hörde jag vattnets fräsande och de jämna årtagen. Flera gånger svängde vi förbi hörn, ty jag hörde det långa, svårmodiga rop, dessa gondoliärer pläga avgiva, då de vilja varsko sina kamrater om sin ankomst. Efter en ganska lång färd märkte jag till sist, att gondolens sida skrapade emot en landningsplats. Karlen knackade med sin åra tre gånger mot något föremål av trä, och som svar på denna uppfordran hörde jag rasslet av järnbommar och ljudet av nycklar, som vredos omkring. En tung dörr gnisslade kring sina gångjärn.
»Har du fått tag i honom?» frågade en röst på italienska.
Odjuret gav till ett skratt och sparkade till säcken, i vilken jag låg.
»Här är han», svarade han.
»De vänta.» Han tillade något, som jag ej uppfattade.
»Tag honom då», svarade han, som gripit mig. Han lyfte upp mig i sina armar, gick några steg uppför och lade mig ned på ett hårt golv. Ett ögonblick senare rasslade bommarna, och nycklarna vredos åter omkring. Jag var fånge inomhus.
Av rösterna och stegen att döma hade jag nu rätt mycket folk omkring mig. Jag förstår italienska
