skulle begagnas vid intåget i Bryssel följande dag. Då jag red förbi dem, föll det mig in att dessa soldater aldrig blivit besegrade, och när jag betraktade deras väderbitna ansikten och allvarliga, tystlåtna hållning, sade jag till mig själv, att de heller aldrig skulle bliva det. Store Gud! hur litet anade jag vad blott några få timmar skulle bära i sitt sköte!
Till höger om Gamla gardet stod Unga gardet och sjätte Lobaukåren, och så red jag förbi Jaquinots lansiärer och Marbots husarer, som stodo ytterst på denna flygel. Alla dessa trupper voro okunniga om den styrka, som kom emot dem genom skogen, och deras uppmärksamhet togs i anspråk av den strid, som rasade på vänstra flygeln. Mer än hundra kanoner dånade från vardera sidan, och dånet var så bedövande att jag bland alla de slag jag varit med om, inte kan påminna mig mer än ett halvt dussin, som varit så bullersamma. Jag såg mig om över axeln och varseblev tvänne kyrassiärbrigader, en engelsk och en fransk, som efter varandra jagade nerför sluttningen, under det sabelklingorna glimmade över dem som blixtar om sommaren. Hur gärna hade jag inte velat kasta om Violette och själv föra mina husarer in i stridsvimlet! Vilken syn! Etienne Gerard, som vänder ryggen åt striden, när en härlig kavalleristrid rasar bakom honom. Men plikt är plikt — jag red förbi Marbots vedetter och vidare i riktning mot skogen med byn Frishermont till vänster om mig.
