200
»Hur vet ni det?»
»Kejsaren har sagt det.»
»Då är kejsaren ute för ett förfärande missförstånd! Jag säger er, att en schlesisk husarpatrull alldeles nyss lämnade mig. Ser ni dem inte i skogen?»
»Jag såg husarer.»
»Det är fienden.»
»Var är Grouchy?»
»Han är bakom. De ha passerat förbi honom.»
»Hur skulle jag då kunna vända om? Om jag fortsätter torde jag ännu kunna träffa på honom. Jag måste lyda order och söka upp honom, var han än må befinna sig.»
Mannen funderade ett ögonblick.
»Fort, fort!» ropade han i det han fattade i tyglarna. »Lyd mig, och ni kan ännu undkomma. De ha inte märkt er ännu. Följ mig, så gömmer jag er, tills de äro borta.»
Bakom krogen fanns ett lågt stall, och där ställde han in Violette. Därpå förde han mig med halvt våld in i köket. Det var ett tarvligt rum med tegelgolv. En fetlagd, rödbrusig kvinna höll på att steka kotletter vid spiseln.
»Vad är det nu frågan om?» sporde hon i det hon med missnöjd min såg först på mig och sedan på värden. »Vad är det för en, du fört med dig?»
»Det är en fransk officer, Marie. Vi kunna inte låta preussarna få tag i honom.»
»Varför inte?»
»Varför inte? säger du. Vid allt vad heligt är, har
