före våra reserver, men endast denna enda kår syntes till, och en kår mer eller mindre betydde föga för en sådan man som kejsaren. Han hade råd att skänka engelsmännen den fördelen och slå dem ändå. Då Grouchy kom efter, kunde jag inte handla bättre i kejsarens intresse än genom att stanna där jag var, tills fienden passerat, därefter fortsätta min färd, uppsöka marskalken och framföra orden. Om han toge engelsmännen i ryggen i stället för att följa preussarna, skulle allt bli bra. Frankrikes öde berodde på mitt omdöme och min energi. Det var, som ni vet, mina vänneer, inte första gången, och ni känner också de skäl, på vilka jag byggde mitt hopp, att varken omdöme eller energi någonsin skulle fattas. Tvivelsutan hade kejsaren valt rätte mannen för sitt uppdrag. »Kurirernas kung» hade han kallat mig. Jag ville göra mig förtjänt av den titeln!
Det var klart, att jag egentligen ingenting kunde göra, förrän preussarna tågat förbi, varför jag tillbragte min tid med att iakttaga dem. Jag känner ingen sympati för det folket, men jag nödgas erkänna, att deras diciplin var utmärkt, ty inte en man gick in på krogen, ehuru deras läppar voro torra av landsvägsdammet och de voro färdiga att digna av trötthet. De som knackat på porten buro en sanslös kamrat, och sedan de avlämnat honom, återvände de genast till sin plats i ledet. Flera andra buros in på samma sätt och lades i köket, under det en ung läkare, föga mer än gosse, stannade kvar för att sköta dem. Sedan jag iakttagit dem gnom golvspringorna, rik-
