206
giva vika, men en av soldaterna pekade då upp emot taket. Jag gissade på grund av vad jag kunde förstå av hans ord, att han kunde se halm sticka ut mellan golvtiljorna. Värdinnan protesterade fåfängt. Två av soldaterna voro inte sämre däran än att de kunde stiga upp och draga henne åt sidan, under det den unge läkaren sprang upp för stegen, stötte upp takluckan och klättrade upp på vinden. Då han sköt upp lämmen, smög jag mig bakom den, men ödet ville, att han slog igen den efter sig, och där stodo vi nu ansikte mot ansikte.
Aldrig har jag sett någon se så förbluffad ut som den unge mannen.
»En fransk officer», sade han, kippande efter andan.
»Tyst!» sade jag, »tyst! Inte ett ord utan att viska!» Jag hade dragit min sabel.
»Jag är inte militär», sade han, »jag är läkare. Varför hotar ni mig med sabeln? Jag är vapenlös.»
»Jag vill inte skada er, men jag måste sörja för min egen säkerhet. Jag hade gömt mig här.»
»En spion!»
»En spion bär inte sådan här uniform, och inte heller finns det spioner i en arméstab. Jag kom av misstag att rida rakt in bland preussarna och gömde mig här i hopp att kunna fly, när de passerat. Jag ämnar inte skada er, om ni inte skadar mig, men om ni inte ansvarar för att ni håller tyst med min närvaro här, så kommer ni aldrig levande ned för stegen igen.»
»Ni kan sätta in er sabel igen, min herre», svarade
