208
in på orätt väg genom felaktiga rapporter. Jag hörde nu kanondunder på mycket närmare håll, vilket visade, att det preussiska artilleriet redan trätt i verksamhet. Föreställ er i vilken förskräcklig belägenhet jag befann mig! Timme efter timme förgick; solen dalade redan mot väster. Och så var ju den här lilla usla krogen, där jag gömt mig, som en liten ö mitt i en brusande flod av ursinniga preussare. Det var av största vikt att jag träffade marskalk Grouchy, och dock kunde jag inte sticka ut näsan utan att göras till fånge. Ni kan förstå hur jag svor och slet mig i håret. Dock — hur litet veta vi vad som väntar oss! Under det att jag som häftigast rasade mot mitt onda öde, sparade mig just detta öde för en uppgift av långt högre art än att framföra en order till Grouchy — en uppgift, som aldrig fallit på min lott, därest jag inte blivit uppehållen i den där lilla krogen vid brynet av Paris-skogen.
Två preussiska kårer hade passerat, och en tredje nalkades, då jag fick höra spring och väsen jämte ljudet av en mängd röster i gästrummet. Genom ombyte av plats kunde jag titta ned och se vad som tilldrog sig.
Ett par preussiska generaler syntes där nere med huvudena nedböjda över en karta, som de lagt framför sig på ett bord. Flera adjutanter och stabsofficerare stodo tysta bredvid. Den ene av de båda generalerna var en barsk gubbe med vitt hår och fårade anletsdrag samt borstiga, gråsprängda mustasscher. Hans röst liknade närmast en hunds skall. Den
