andre var yngre, hade ett avlångt ansikte och förde sig med avmätt högtidlighet. Han gjorde med lärd min avståndsmätningar på kartan, medan den ansdre stampade, brummade och svor som en husarkorpral. Det Var eget att se den äldre så hetlevrad och den yngre så lugn. Jag förstod inte allt vad de sade , men uppfattade i alla fall fullkomligt andemeningen.
»Jag säger er, att vi måste framåt och åter framåt», skrek den gamle kaxen med en tysk kötted. »Jag lovade Wellington, att jag skulle vara där med hela min armé, om jag också skulle låta binda mig vid min häst. Bülows kår är redan invecklad i strid, Ziethen skall understödja honom med varenda man, varenda kanon. Framåt, Gneisenau, framåt!»
Den andre skakade på huvudet.
»Ers excellens måste komma ihåg att om engelsmännen bli slagna, draga de sig mot kusten. Hurudant blir då ert läge med Grouchy mellan er och Rhen?»
»Vi skola slå dem, Gneisenau. Hertigen och jag skola mala dem till pulver mllan oss. Framåt, säger jag. Hela kriget skall vara slut mod ett slag. Låt Pirsch rycka fram — vi kunna kasta sextiotusen man i vågskålen, medan Thielmann uppehåller Grouchy på andra sidan Havre.
Gneisenau ryckte på axlarna, men i detta ögonblick syntes en ordonnansofficer vid dörren.
»En adjutant från hertigen av Wellington», sade han.
14 Napoleons officer
