214
vad pris som helst, varje fara till trots, måste jag snart vara vid hans sida. Men huru skulle detta gå till? Hela den preussiska armén befann sig emellan mig och fransmännen. Den spärrade eljest varenda väg, men den kunde dock icke spärra pliktens väg för Etienne Gerard, när han såg den klart utstakad framför sig. Jag kunde inte vänta längre. Jag måste giva mig i väg.
Det fanns endast den enda uppgången till vinden, och därför kunde jag heller inte komma ner annan väg en nedför stegen. Jag tittade ned i köket och fann att den unge läkaren ännu var kvar. Den sårade engelske adjutanten satt på en stol, och på halmen lågo ett par preusiska soldater i sista stadiet av utmattning. De övriga hade redan repat sig och blivit avprolleterade. Det här var nu mina fiender, och jag måste passera förbi dem för att komma till min häst. Av läkaren hade jag ingenting att frukta; engelsmannen var sårad, och hans sabel stod i ett hörn bredvid hans kappa. De båda tyskarna voro halvt medvetslösa och hade inte sina musköter i närheten. Vad kunde vara enklare? Jag öppnade vindsluckan, släppte ned stegen och visade mig med dragen sabel mitt ibland dem.
Vilken överraskning! Läkaren hade ju reda på alltsammans, men för engelsmannen och de båda tyskarna måtte jag tett mig som krigsguden själv, nedstigen från skyarna. Med mitt utseende, min figur, min uniform i silver och grått och med det blixtrande svärdet i hand måtte jag verkligen varit en syn
