att skåda. De två tyskarna lågo som förstenade och bara stirrade. Den engelske officern reste sig till hälvten, men måste sätta sig igen av mattighet med öppen mun och handen på stolsryggen.
»Vad nu! Vad vill det här säga?» upprepade han gång på gång.
»Rör er inte ur stället», sade jag. »Jag vill inte skada någon, men ve den som bär hand på mig för att hindra mig. Ni har ingenting att frukta, om ni lämnar mig i fred, men heller ingenting att hoppas, om ni söker hindra mig. Jag är överste Etienne Gerard vid Conflans’ husarer.»
»Åh tusan!» sade engelsmannen», ni är alltså den, som dödade räven!» En häftig vrede förmörkade hans uppsyn. Sportsmannens avundsjuka är en ful passion. Denne engelsman hatade mig emedan jag förekommit honom då det gällde att genomborra djuret. Hur skiftande är icke människonaturen! Hade det i stället varit jag som sett honom utföra en sådan bedrift, skulle jag omfamnat honom under glädjeyttringar. Men här fanns ingen tid för resonemang.
»Jag beklagar det, min herre», sade jag; »men ni har en kappa här, och jag måste taga den från er.»
Han sökte resa sig upp och taga sin sabel, men jag trädde emellan honom och hörnet, där den låg.
»Om det finns något i fickorna — —»
»Ett fodral», sade han.
»Jag vill inte bestjäla er», sade jag, och i det jag lyfte upp kappan, tog jag fram ur fickorna en bägare
