18
I början kunde jag ingenting se, ty jag hade varit så länge i mörkret, och endast en matt dager rådde i det rum, där jag nu befann mig. Snart fick jag emellertid klart för mig, att ett högt tak med målningar, föreställande gudar och gudinnor, välvde sig över mitt huvud. Det såg då inte ut att vara något eländigt mördarnäste man fört mig till — det måste vara ett rum i något venetianskt palats. Därefter kastade jag helt sakta och förstulet en blick på de män, som omgåvo mig. Där var gondoliären, en mörkhyad grobian med mordisk och frånstötande uppsyn; bredvid honom tre andra män, en av dem en liten sned gynnare med myndig uppsyn och med en stor nyckelknippa i handen, de andra ett par högväxta unga lakejer i eleganta livréer. Genom att lyssna till deras samtal förstod jag, att den lille var hovmästare i huset och att de andra voro hans underlydande.
Det var således fyra, men den lille hovmästaren kunde lämnas ur räkningen. Hade jag haft ett vapen, skulle jag skrattat åt sådana herrar. Men man mot man kunde jag utan vapen icke mäta mig med en av dem, även utan de tre andra till hans hjälp. List, icke styrka, måste alltså bliva min räddning. Jag ville se mig omkring efter någon utväg att fly, och vid detta försök råkade jag göra en nästan omärklig rörelse med huvudet. Obetydlig som den var, undgick den dock icke mina väktares uppmärksamhet.
»Se så, vakna då, vakna då!» ropade hovmästaren.
